Det är inte många som förstår å det begär jag inte heller. Men lever man med Npf + att båda barnen har det oxå å man har allt omkring sig 24:7 så tar det stopp ibland. (Är säkert så i alla familjer oavsett men jag kan bara relatera till mitt.) Älskar mina killar mest av allt på denna jord å vill givetvis att dom ska ha dom bästa möjligheterna å förutsättningarna dom kan få. Men inget kommer gratis! Man får slita Arselet av sig för att det ska bli någorlunda okey! Allt detta tar på mina krafter oxå. Jag tar oxå slut imellan åt! En av mina närmaste vänner sa igår " det var väntat att detta skulle hända " Det sas absolut inte för att vara illa menat! Hon har varnat mig, sett alla signaler å även sagt detta till mig. Men är man så Jävla envis å ska fixa allt hela tiden som jag är så kommer det en smäll då å då. Jag har bara kört på som en orkan vind väldigt länge. Bara Öst på utan att tänka en sekund på mig själv å inte andats ut. Men denna smäll började sakta komma nu i sommar, när jag fick en paus, en chans att bara vara. Just i detta nu så önskar jag att den pausen aldrig kom, att jag inte fick andas ut. Låter helt skruvat kanske men så är det. Sen är det så att har du en Npf diagnos så är det så att "faller du så gör du det ordentligt! " lite som, är jag glad så är jag Jätte glad! Är jag Arg så är jag Jätte Arg! Är jag ledsen så är jag Jätte Ledsen. Ja ni förstår kanske. Men jag kan ta detta att jag total dippar, för att jag har åstakommit så mycket å hjälpt mina barn till där dom är idag. Vi kämpat varje dag med diverse saker å problem men vi har oxå jävligt kul tillsammans. Jag har varit hemma från jobbet denna vecka, sjukskriven. För att allt bara föll I Måndags, totalt!!. Men jag har samlat lite kraft å ska så göra i helgen som kommer. Ska försöka vara trevlig å ha kul på Festen i morgon som är planerad sen länge. Jag tycker inte synd om mig själv, Jag sätter mig aldrig högre än någon annan å jag är bara människa å mamma till 2 st Underbara Mirakel!!