(Gör en resumé av mitt inlägg eftersom det är många här som jag inte har på Fb..)

Jag har märkt att Pyret varit ledsen och att hans Tics ökat dramatiskt sen i Fredags. Han har nu 6st pågående Tics och så kan det ju vara men i hans fall så är det något som trycker honom om man räknar med oroliga nätter, svårt att somna, ont i magen, mår illa och vill INTE gå till skolan mm. Iallafall så summa sumarium av denna kulm är att både jag och hans storebror har pratat med honom otal gånger, frågat vad som händer, om det hänt något och varför han mår dåligt.

Men igår kväll så brast det totalt för Pyret! Han mådde illa, ännu mer ont i magen, ångest och grät hejdlöst!

Då kom det äntligen ur honom vad som hänt/händer och det handlade om några stycken i hans klass.

Dom utesluter honom, lämnar honom själv, viskar och skrattar år honom, han hör att dom säger hans namn och när han frågar dom varför så får han till svar "att det ska han skita i" Dom tittar och fnissar på lektionerna! Retar honom för hans Tics och härmar honom!

Lilla hjärtat!!! Mina tankar går givetvis åt alla håll och kanter. Det blir som ett Flipper spel i huvudet på mig! Hur kan detvara möjligt att detta har missats av lärarana på lektionerna? Rast vakterna på rasterna? Pyret har sakt till enl honom själv.

Ja ni förstår själva vilka kännslor som kommer upp i en själv.

Att se sitt barn må dåligt är så att hjärtat brister! Man blir vansinnigt Arg, ledsen, frustrerad, illa mående mm

Vilket bakslag!!! Jag har som dom flesta vet varit i skolan ett otal gånger och pratat om hans problematik när det gäller bla.n hans Tourette, Tics! Jag har även pratat om mobbing. Hur det känns att bli utsatt mm.

Men efter ett långt samtal med Pyrets pappa igår så bestämde vi att han ska vara hemma resten av veckan för ingen ska behöva gå till skoaln och må såå jävla dåligt och att jag skulle gå till skolan själv och prata med eleverna, lärarna och rektorn.

Men så i morse när jag väckte Pyret och berättade för honom att han skulle vara med pappa på jobbet istället så blev han arg. Han blev arg för stt han ville följa med till skolan tilsammans med mig och prata om detta!!

Först blev jag häpen faktiskt men sen kännde jag Lycka! Total Lycka! För att han har ett självförtroende och en styrka som är helt otrolig! Precis som sin store bror! Man "frontar" Man pratar! Dom är så jävla grymma!! Vilka killar!!!

Så vi cyklade iväg till skolan lite tidigare för att jag ville prata med hans lärare innan såklart. Jag skickade ett mail i morse men vet ju inte om hon fått det eller läst det.

När vi kommer till skolans lärarrum så fallar det sig såå bra att Rektorn satt där oxå, thjoohoo tänkte jag och tog ett djupt andetag med Pyret i handen och knackade på och sa: " Nämeen åhå va bra att alla är samlade"

Dom tittar oförstående på oss och säger: "Kom i ni" Och då inser jag att vi redan va inne! Jag skrattar lite åt det nu i efterhand ha ha ha

Men vi går in och sätter oss iallafall och Pyret berättar vad han känner och poängterar att det är hans kännslor och dom är rätt för honom! Han berättar allt medans tårarna rinner. Dom lyssnar och tar detta på största allvar!!

När det ringt in så sammlas dom elever som är där för dagen i klassrummet och vi sätter oss. Hans lärare berättar att jag ska vara med en stund i klassen för att vi har något viktigt att prata om.

Vi sätter oss på golvet i en cirkel så att alla är delaktiga och inte pysslar med något annat.

Pyret ber mig berätta varför han är ledsen. Men jag säger till honom att det är bättre att han berättar själv istället och att jag finns här precis brevid honom. Så det gör han! Han förklarar hur han mår, hur han känner mycket ordagrannt i detalj, inget missas. Dom andra barnen sitter tysta och lyssnar, vissa skruvar lite oroligt på sig vilket jag förstår att dom gör för att det är dom som utsatt Pyret för detta.

När Pyret berättat klart så tar hans lärare vid. Det blir ett mycket konkreta ord, många frågeställningar till alla barnen. I mina ögon ett exemplariskt samtal med barnen.

När hon var färdig så lämnar hon över ordet till mig.. Jag känner själv hur det kryper i benen så jag känner att det igentligen inte finns mer att tillägga men jag frågar barnen om dom själva har haft ont i magen när dom ska till skolan? Svaret blir JA!

Jag fortsätter att prata om hur jobbigt det är att gå till skolan med ont i magen mm.

Jag berättar att jag oxå haft ont i magen när jag var liten i skolan och att det är jätte tråkigt för i skolan ska ju alla ha rätten att må bra.

Det hela slutade med att alla skulle tänka på hur dom behandlar alla, inte utesluta någon eller retas med någon överhuvudtaget.

Hade en snabb överläggning med Läraren om att detta behövs pratas om gång på gång på gång. Det räcker inte med bara detta. Vi är överenns om detta så fortsättnig följer... Dom är 6-7 år gamla och om det redan är på denna nivå nu så vill jag inte äns tänka på hur dessa barn blir i vuxen ålder. Alla föräldrar ska få ett mail ang detta oxå. Det man inte vet kan man inte heller göra något åt!!!

Pyret va iallafall mycket gladare när jag gick där ifrån vilket givetvis känns skönt för oss alla.

Säkert en massa stav fel mm men jag orkar inte rätta texten om Dyslexi fia klantat sig.. Men ni är ju så kloka så ni hajjar ändå!! Hahahaha

Sista raderna blir till Våra Fantastiska killar som har modet att stå upp för sig själva, att ha ett självförtroende att våga visa kännslor, att stå för sina kännslor och kunna lägga dom på bordet och göra något åt dom, att våga fronta dom som gör er illa.. WOOOW säger jag bara!!! Trulle och Pyret ni är mina Hjältar! Älskar er så vansinnigt mycket och är så STOLT ÖVER ER!!!!!!!